Ge mig vardag!

Det börjar bli lite, lite bättre men jag vågar knappt skriva det i rädsla av att det ska bli värre igen. Den där kvällen när jag låg och skrek av smärta och Mange pratade med den där sköterskan i andra änden luren som förklarade att de inte kunde göra mer, att en läkare ordinerat mig allt han kunde och hon svarade ja när Mange undrade om någon skulle behöva ha så ont att hon ber sin man hämta en sten och slå henne i huvudet med. Då undrade jag vart mänskligheten i det hela fanns. Jag var också beredd på att ge upp när jag kom till sjukhuset igen och de förklarade att bara de kunde sätta en infart (kanyl?) på mig så skulle de kunna ge mig morfin intravenöst och smärtan skulle släppa på 1 min, och det tog 5 timmar ( och 9 stick) innan de lyckades få dit en sådan på mig... Det här är det värsta jag varit med om i smärtväg, mycket värre än att föda barn för där får man iaf vila mellan värkarna medan det här var konstant. Som sagt, LIVRÄDD att det ska komma tillbaka så nu ska jag ta alla droppar precis som föreskrivet och fortsätta lite längre än ordinerat! Idag måste jag försöka klara mig utan morfinet så jag kan ha kidsen hemma imorgon... Nu vill jag ha vardag igen!