Skenet bedrar

Jag är ingen tjej av stål,
även om så kan verka ibland...
Jag har så mycket känslor inom mig,
att det helt enkelt blir för mycket ibland.
Som nu.
Igår höll jag på att skämmas ihjäl hemma hos Fia & Mogge,
sprang och tittade till Ellioth var tionde minut, MINST.
Jag vill inte det här,
det är inte längre för att jag tror att han ska sluta andas hux flux,
utan det har blivit till en tvångstanke.

När jag var yngre och folk pratade om tvångstankar jämförde jag det med mina "tvångstankar" jag ibland hade när jag gick hem från skolan.
Jag var tvungen att hinna fram till en viss lyktstolpe innan bilen jag hörde bakom mig kom ifatt mig,
annars var jag tvungen att kasta 10 kr i kanalen.
Det var ju inte så farligt liksom,
och det var bara ibland när jag inte hade något bättre för mig typ.

Det här är något helt annat...
Jag tänker att jag måste kika till honom för att om något skulle hända, mot all förmodan,
så skulle jag aldrig kunna leva med att jag bara tänkte att "det är nog bra med honom",
alla sa ju det.
Alla säger att jag ska sluta springa och kika på honom,
och hur skulle jag kunna leva med det om det hände honom något?
Att Jag var för feg, skämdes för mycket, för att titta till honom eftersom alla sa åt mig att sluta!
Aldrig.
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.

Jag blir cp av det här,
jag gråter,
det gör mig olycklig.
Jag vill inte göra såhär.
Men jag skulle aldrig kunna be någon om hjälp...
Hur gör man?
Mange har lovat att hjälpa mig,
jag måste ju prata med någon om det här.
Men vart börjar man?


Det skrämmer mig att jag inte kan styra mig själv,
jag känner inte igen mig själv.

Detta blev nog lite väl personligt...:(