:(

"Kroppen kan botas, men inte själen..."

Just nu känns det som tvärtom.
Jag må vara världens tönt, men vafan, vem bryr sig inte om sitt utseende?
Alla har sina komplex, säg att du inte har ett enda och du ljuger garanterat...
Jag gillade min rumpa, jag fick alltid komplimanger för den, "graviditeten" tog den...Men jag har faktiskt lärt mig acceptera det. Sen kom det bristningar på mina lovehandles, fine, skitsamma jag lär mig leva med det också.
Och så gillade jag min mage...Suck...Nu är den full av bristningar, och bristningar går aldrig bort. Visst, de bleknar lite men de kommer alltid sitta där :(
När jag ligger där på BB med min guldklimp i famnen kommer jag garanterat inte tänka på hur min mage look like, MEN sen då? Senare? När jag går på stranden i Grekland?
Fuck. Kalla det fåfäng eller vad ni vill men det är så jag känner...!
Man vill väl ff fortfarande se bra ut bara för att man går omkring och bär sitt barn i famnen?
Tell me if I´m wrong!

Btw, jag gillade mina ben också...Nu ser de ut som korvar men det mesta är vätska tror jag. Så jag hoppas att de går tillbaka till att se normala ut iaf :P



Har fått för mig massor knas idag också, att lilleman är påväg ut. Han har varit helt galet vild hela dagen och jag har fått massor konstiga känslor som jag inte riktigt kan beskriva...Men jag lär ju ha fel. Jag hoppas bara för mycket I guess, jag vill så himla gärna bara ha ut honom NU :)



Nu väntar sängen...
Godnatt från Gustav Adolfsgatan!